Det Digitala Fotot och Filmen

Jag skrev tidigare om det digitala exponerandet och raderandet. Två nödvändigheter i vårt mentala cybertillstånd. Likt ett av och på. Ett ständigt ljudande av och på. För oss har det blivit ett sätt att hantera omvärldens avtryck på våra hjärnhinnor. "Detta ser jag och vill se", och "Detta ser jag men vill inte se längre."

Vi försöker fixera bilden av oss själva och vår omvärld genom exponerandet och raderandet. Det börjar likna en film vars bildrutor hela tiden förkastas för nästa. Fotografiet har genom sin digitalisering närmat sig filmens flyktighet. Men hur fixerar vi denna film? Fotoalbumen är inte längre lika vackra och betydelsen har förändrats. Förr sparade vi dåtiden för framtiden. Nu sparar vi nuet för nuet.

Det Digitala Bruset

Det digitala fotografiet ljuder i brist på en kärna.

Med andra och mindre lakoniskt formade ord: Det digitala fotografiet måste skrika till oss för det har inget inre väsen.

Negativet är det analoga fotografiets tyngdpunkt och dragningskraft, dess sanning som bevisar att ljus kan bli till kropp likt ett livets underverk.

Det analoga fotografiet är unikt. Det gör inte det digitala sämre. Det sistnämnda är bara något helt annat som slinker ur min hand om och om igen.

Negativets bildelement skapas av silverkorn, ett ting, ett stilla ting. Det digitala bildelementet skapas av Raw-filens pixlar, ett icke-ting. Det är ingen slump att de ihopklumpade pixlarna kallas brus. Det digitala fotografiet måste bestämt höras. Hur påverkar detta fotografiet som bildmedium? Vad vill det egentligen säga oss? Jag tror att vi måste lyssna noga för att ha en aning.