I vår optoelektroniska värld som konstruerar vår varseblivning och därmed vår självförståelse ignorerar vi rumtiden, föremålet och gravitationen.
I filmen faller byggnaderna samman gång på gång. De visar sig vara drömkulisser. Perspektivet bryts och det svindlar för våra ögon. Vi har lämnat rumtiden och dess krökning.
Man skulle kunna säga att den traditionella arkitekturen - den fysiska arkitekturen - är i kris. Arkitekturen förklarar sig bäst i cybernuets idérum.
