Digital Arkitektur och Film

Filmen "Inception" handlar i första hand inte om drömvärldar. Den handlar om cybertidens, det vill säga vår tids, förhållande till gravitation.

I vår optoelektroniska värld som konstruerar vår varseblivning och därmed vår självförståelse ignorerar vi rumtiden, föremålet och gravitationen.

I filmen faller byggnaderna samman gång på gång. De visar sig vara drömkulisser. Perspektivet bryts och det svindlar för våra ögon. Vi har lämnat rumtiden och dess krökning.

Man skulle kunna säga att den traditionella arkitekturen - den fysiska arkitekturen - är i kris. Arkitekturen förklarar sig bäst i cybernuets idérum.

Den Sentimentala Fotografen version 2

Jag skrev i ett tidigare inlägg att det analoga fotograferandet är en sentimental handling. Det var den digitala fotografen i mig som skrev detta. Jag kan förstås aldrig göra min digitala erfarenhet ogjord, aldrig heller längre endast ha ett analogt förhållningssätt till mitt analoga fotograferande.

Den verkligt sentimentala fotografen är den digitala fotografen. Processen runt tillkomsten av ett digitalt fotografi är en handling genomsyrad av sentimentalitet eftersom denna process än så länge till största del kopierar, härmar och apar efter det analoga fotograferandet.

Reflektioner kring T-banestation Skärmarbrink

Skärmarbrink. En fysisk station och en rum-tid.

Ett tillfälligt rum skapas för en tillfällig skara människor. Tillfället är en sekvens av tid. En kortare sådan i en successiv tidsordning. En successiv tidsordning är beroende av rummet. Det materiella och fysiska rummet. Rummet ordnas kronologiskt. I denna kronologi kan vi fysiska varelser vara till.

De finns andra stationer, icke-fysiska och oändligt många fler. Dessa kallas noder eller omkopplingspunkter för datatrafik. Dessa stationer styrs av en annan tidslag. Ljusets.

Ljuset är endast en hastighet i detta sammanhang. Den absoluta hastigheten. Det absoluta nuet som ej går att gripa. Då vore det ej ett nu. Och rummet, det finns inte här.

Cybervärlden består endast av nu. Och ytterliggare nu. Och ytterliggare. Denna värld blir aldrig fysisk. Det finns ett oänligt antal noder - vem skulle försöka räkna?

Däremot. Det finns i skrivande stund exakt 100 stationer i Stockholms tunnelbanenät.

The Hipstamatic App and its "Kodot"

"Thanks Kodachrome, I wish I'd known ya." Det är vad Iphones fotografiska apps handlar om. Den drömda drömmen om en värld som inte glömmer.

Citatet är tagen från en kommentar till en artikel i Salon, "Requiem for print photography", där det resoneras kring den absolut sista rullen Kodachrome.

I kommentaren visas vidare uppskattning för att ha fått reda på rötterna till applikationen och "Though Kodachrome may be gone, the style of its images may live on in people, like myself, who never used the orginal."

"The style". Stilen.

Stilen där stilen är dess mening. Vackert så. Keep on dreaming.

Det Digitala Fotot och Filmen

Jag skrev tidigare om det digitala exponerandet och raderandet. Två nödvändigheter i vårt mentala cybertillstånd. Likt ett av och på. Ett ständigt ljudande av och på. För oss har det blivit ett sätt att hantera omvärldens avtryck på våra hjärnhinnor. "Detta ser jag och vill se", och "Detta ser jag men vill inte se längre."

Vi försöker fixera bilden av oss själva och vår omvärld genom exponerandet och raderandet. Det börjar likna en film vars bildrutor hela tiden förkastas för nästa. Fotografiet har genom sin digitalisering närmat sig filmens flyktighet. Men hur fixerar vi denna film? Fotoalbumen är inte längre lika vackra och betydelsen har förändrats. Förr sparade vi dåtiden för framtiden. Nu sparar vi nuet för nuet.

Det Digitala Bruset

Det digitala fotografiet ljuder i brist på en kärna.

Med andra och mindre lakoniskt formade ord: Det digitala fotografiet måste skrika till oss för det har inget inre väsen.

Negativet är det analoga fotografiets tyngdpunkt och dragningskraft, dess sanning som bevisar att ljus kan bli till kropp likt ett livets underverk.

Det analoga fotografiet är unikt. Det gör inte det digitala sämre. Det sistnämnda är bara något helt annat som slinker ur min hand om och om igen.

Negativets bildelement skapas av silverkorn, ett ting, ett stilla ting. Det digitala bildelementet skapas av Raw-filens pixlar, ett icke-ting. Det är ingen slump att de ihopklumpade pixlarna kallas brus. Det digitala fotografiet måste bestämt höras. Hur påverkar detta fotografiet som bildmedium? Vad vill det egentligen säga oss? Jag tror att vi måste lyssna noga för att ha en aning.

Jag Exponerar alltså Är Jag

Vi fotograferar.

Alla fotograferar vi. Oss själva. Vår omvärld. Hela tiden.

Vi fotograferar och raderar, raderar och fotograferar i vår samtid, allas vårt cybernetiska nu.

Detta är en livsnödvändig ritual. Våra "jag" är hotade. Ständigt. Flyktiga. Utbytbara. Identitetslekar på nätet döljer med sin täthet en sanning vi inte vill kännas vid.

Är denna sanning döden? I slutändan förstås. Men innan. Vad händer alldeles just innan döden? Vilka insikter är för svåra att bära?

Men hämnden är ljuv. Vi trycker av våra exponeringsapparater. Vi trycker av igen. Det är makt och kontroll. Vi raderar och vi trycker av. Och igen. I denna stund äger vi oss själva och i detta nu styr vi världen.