Det analoga fotograferandet som jag ägnar lika stor del som det digitala känns numera perverst. Jag sysslar med ett tema och fotograferar detta analogt. Till och med jag som står bakom kameran och har gjort ett medvetet val blir provocerad.
Kärleken måste i detta fall övervinna nuet, det cybersnabba, det flyktiga och det totalitärt polära. Det analoga blir provocerande i sin sentimentalitet och kroppslighet.
Vem har värdet att fastna med sin ljusbild på en fysisk plåt? Jag funderar alltmer kring detta. Dessa hjältar som redan sitter fastetsade på negativ skulle bara veta sin unika plats i historien.
Fantastisk bild! Ja, vilka märkliga evighetsmänniskor. Nåt jäkligt häftigt med det, tycker jag, som de lever vidare i en parallell värld.
SvaraRadera