Jag Exponerar alltså Är Jag

Vi fotograferar.

Alla fotograferar vi. Oss själva. Vår omvärld. Hela tiden.

Vi fotograferar och raderar, raderar och fotograferar i vår samtid, allas vårt cybernetiska nu.

Detta är en livsnödvändig ritual. Våra "jag" är hotade. Ständigt. Flyktiga. Utbytbara. Identitetslekar på nätet döljer med sin täthet en sanning vi inte vill kännas vid.

Är denna sanning döden? I slutändan förstås. Men innan. Vad händer alldeles just innan döden? Vilka insikter är för svåra att bära?

Men hämnden är ljuv. Vi trycker av våra exponeringsapparater. Vi trycker av igen. Det är makt och kontroll. Vi raderar och vi trycker av. Och igen. I denna stund äger vi oss själva och i detta nu styr vi världen.

Internet och det Nervösa Samtalet

På internet har vi inte skapat oss det slutna rummets plats. Kontemplation är ej möjlig. Länken tvingar oss obönhörligt till uppmärksamhet. Länken tvingar på oss ett beteende som kan tyckas styras av hjälplöshet och tanklöshet. På internet är vi alla mycket tankspridda.

Att vara uppmärksam på länken, vilket vi alltid måste vara på internet, är att befinna sig i ett ständigt stadie av oro. Därför är också internet det nervösa samtalets plats. Internet är perfekt för det nervösa samtalet där nodernas återkopplingar med cyberhastighet ger gensvar på våra dumdristigheter.

Och samtidigt.

Förs det eftertänksamma samtalet någon annanstans.