Vi fotograferar.
Alla fotograferar vi. Oss själva. Vår omvärld. Hela tiden.
Vi fotograferar och raderar, raderar och fotograferar i vår samtid, allas vårt cybernetiska nu.
Detta är en livsnödvändig ritual. Våra "jag" är hotade. Ständigt. Flyktiga. Utbytbara. Identitetslekar på nätet döljer med sin täthet en sanning vi inte vill kännas vid.
Är denna sanning döden? I slutändan förstås. Men innan. Vad händer alldeles just innan döden? Vilka insikter är för svåra att bära?
Men hämnden är ljuv. Vi trycker av våra exponeringsapparater. Vi trycker av igen. Det är makt och kontroll. Vi raderar och vi trycker av. Och igen. I denna stund äger vi oss själva och i detta nu styr vi världen.
Mig har det gått in i skallen. Jag skapar mig själv, oavbrutet, därför finns jag. Eller skulle jag finnas ändå - sjukt - vad ska jag då tänka på hela dagarna. Andra människor? Men hur relaterar jag till andra utan att oavbrutet återvända till den där identitetsleksaken som är "jag"? Märkligt vilket offer man är för sin tid. Men känns skönt att fortfarande ha makten att stänga av. Ignore, akka :-)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIgnore mås.
SvaraRadera