Jag skrev i ett tidigare inlägg att det analoga fotograferandet är en sentimental handling. Det var den digitala fotografen i mig som skrev detta. Jag kan förstås aldrig göra min digitala erfarenhet ogjord, aldrig heller längre endast ha ett analogt förhållningssätt till mitt analoga fotograferande.
Den verkligt sentimentala fotografen är den digitala fotografen. Processen runt tillkomsten av ett digitalt fotografi är en handling genomsyrad av sentimentalitet eftersom denna process än så länge till största del kopierar, härmar och apar efter det analoga fotograferandet.
Sentimentalitet = att härma och kopiera, bara. Jo antagligen. Och ändå lyckas man ladda det med så mkt känslor, värderingar, tankar osv. Det är konstigt att vara människa. Samtidigt: hur skulle man annars kunna uppskatta historien (dvs sitt eget liv)?
SvaraRaderaNja, det är nog snarare att det digitala härmar och kopierar för att kunna ta genvägen genom det breda känsloregister som ligger inbäddat i den samtida sentimentaliteten kring det analoga fotograferandet. Jag tycker att det digitala fotograferandet inte riktigt än har hittat sitt eget inre väsen och en identitet som skulle kunna hjälpa oss att tolka vår samtid och ligga i spetsen för det visionära tänkandet.
SvaraRadera/akka-blog