I vår optoelektroniska värld som konstruerar vår varseblivning och därmed vår självförståelse ignorerar vi rumtiden, föremålet och gravitationen.
I filmen faller byggnaderna samman gång på gång. De visar sig vara drömkulisser. Perspektivet bryts och det svindlar för våra ögon. Vi har lämnat rumtiden och dess krökning.
Man skulle kunna säga att den traditionella arkitekturen - den fysiska arkitekturen - är i kris. Arkitekturen förklarar sig bäst i cybernuets idérum.
Ja det svindlar. Kanske arkitekterna själva fått problem med balansen i mötet mellan sina digitala drömprojekt och dess realiseranden? Se på Whites märkliga plåtschabrak som tornar upp sig underligt när man kör Centralbron norrut. Eller är själva dissonansen och det oproportionerliga meningen - i cybernuet? :)
SvaraRaderaJa, men visst! Ska kolla in "schabraket" ordentligt, intressant exempel. Själv tänker jag också på alla projekt som får så svårt att realiseras. Beslut rivs upp gång på annan, som ex Slussenområdet eller Stadsbiblioteket.
SvaraRaderaHusarkitektur har nästan börjat bli två yrken, ett supersnabbt och ett långsamt. Det snabba befinner sig på internet där projekt publiceras i rasande takt i form av hisnande superglossy fotomontage som konsumeras snabbt. De publiceras innan byggnaden uppförts och när det väl blivit byggt har projektet i praktiken spelat ut sin roll långt tidigare. Hur byggnaden blivit i verkligheten spelar inte så stor roll, det viktiga är att det skapar mycket buzz på bloggar innan uppförandet. Samtidigt tycker jag man kan märka en motreaktion mot detta som gör att folk mer än förut söker efter en autentiska, fysiska arkitekturupplevelser, så det är ju positivt.
SvaraRaderaIntressant Ola, att se vad den motreaktionen kan bära med sig.
SvaraRadera